Ty ett barn blir oss fött...

Här följer den predikan jag läste på juldagens gudstjänst på Livets Ord. Ursäkta längden på inlägget, men eftersom jag lägger ut hela predikan blir längden som den är...

Önskar dig en välsignat läsning!


Jag läser från Jes 9 (v2-3, 6-7)
”v.2 Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.
v.3 Det folk som du inte givit stor glädje, låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden, så som man fröjdar sig när man delar byte.
v.6 Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
v.7 Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.”

Det är kring detta barn vi samlas här denna morgon.
Vi firar Inkarnationen; att Gud blev människa.
Det var grundläggande tre syften med Inkarnationen.
Att människan skulle se vem Gud är. I Jesus Kristus ville Gud uppenbara sitt väsen, karaktär, natur, vilja, kärlek, nåd, barmhärtighet, godhet, omsorg och trofasthet.
Visa hur en människa verklighen skulle leva. Som människa visar Jesus oss hur vi var menade att leva; i relation till Gud som vår Fader och till våra medmänniskor som bröder och systrar.
Jesus Kristus skulle ställföreträdande lida och dö för mänskligheten för att förlossa oss från våra synder och köpa oss till Gud.

Därför firar vi denna juldags gudstjänst. Därför lyfter vi våra hjärtan i lovprisning och tillbedjan. För att tacka Gud för gåvan i Kristus Jesus.

Det är för att minnas den förunderligaste natten någon sinn som vi samlas till gudstjänst idag. Det är för att tillsammans med änglarnas eviga sång sjunga i glädje över att Frälsaren är född. Och för att proklamera evangelium om frälsning till hela skapelsen.

Det barn som Jesaja profeterade om - det är detta barn som denna natt har legat i krubban i ett stall i den lilla staden Betlehem. Om vi reser tillbaka i tiden och kliver in i stallet, vad skulle vi då få se och uppleva? Vi hade säkert fått se det lilla barnet omsluten av sin mors innerliga omsorg och kärlek. Med förundran i blicken ser hon in i hans ögon. Hon vet vem han är. Och hon vet att hon just nu håller den allsmäktige Guden, himmelens och jordens skapare i sin famn. Allvaret måste ha gripit henne denna natt. Hur skall hon fostra honom - han som är Herren? Men ängeln hade hälsat henne och sagt att hon hade funnit nåd hos Gud. Och i kraft av denna nåd kommer hon att fostra och forma denna gosse att förberedas för uppgiften som var lagt på honom – att frälsa världen.

I detta lilla barn har nu Gud själv kommit till oss –till hela mänskligheten, men också till var och en av oss personligen. Profeten Jesaja såg barnet i en himmelsk vision. Och i barnet såg han den som bär namnen: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Vilken häpnadsväckande tanke! Gud skulle komma och bli en av oss. Profeterna talade om honom, de såg honom i en avlägsen framtid och de längtade efter att få se fullbordandet av profetiorna. Petrus säger i sitt första brev(1Pet1:10): ”Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd ni skulle få…” Och nu, nu har det hänt. Nu är han här. Han har kommit. Messias, konungen har blivit född i Davids stad i Betlehem. Han har kommit för att frälsa människan, för att upprätta hela skapelsen och han har kommit för att utmana mänsklighetens fiende, Satan och krossa hans makt för alltid… Och hans mor bär honom så kärleksfullt i sin famn.

Bilden av barnet som ligger tryggt i sin mors famn denna morgon har beundrats och fascinerat många. Det har fått de troende att jubla, knäfalla och tillbedja. I milliontals exemplar pryder denna bild hem, kyrkor och kapell världen över. I detta lilla barn ser vi Gud själv. Guds förunderliga nåd uppenbaras i detta barn. I denna lille judiska gosses ansikte strålar Guds väsen fram – hans kärlek och barmhärtighet, hans godhet och trofasthet, hans helighet och renhet, hans rättfärdighet och sanning – Ja, hela Guds fullhet bärs denna morgon i en ung tonårsflickas famn, vars namn är Maria.

Men barnet har också föraktats, förlöjligats och hatats. Dess skönhet, renhet och oskuld avslöjar ondskan, mörkret och synden som döljer sig i varje människas hjärta. Barnet är så osjälvisk – det har avsagt sig den himmelska härligheten, för att för vår skuld bli en förbannelse. Det har lämnat den fullkomliga friden i Faderns närhet för att dela vår nöd. Och barnet har påbörjat vandringen mot korset för att ta vår synd, lida vårt straff och dö i vårt ställe. Därför står det om honom i Hebreerbrevet: `När Kristus träder in i världen säger han därför: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du berett åt mig…Då sade jag: Se, jag har kommit, Gud för att göra din vilja. I bokrullen är det skrivet om mig.”’

Därför väcker detta barn så många känslor. Ingen förmår vara neutral inför honom. När man ser honom tvingas man att ta ställning. Han utmanar oss på alla områden av våra liv. För i barnet ser vi honom ge bröd till de hungriga. I barnet ser vi honom ömka sig över de sjuka och svaga. I barnet ser vi Mästaren svettas blod i Getsemanes trädgård. I det lilla barnet ser vi Konungen stå piskad och slagen inför Pontus Pilatus. I barnet som ligger med ryggen mot krubbans brädor ser vi Människosonen bära sitt kors på väg till Golgata. I det lilla oskyldiga barnet ser vi Guds offerlamm ropa ”det är fullbordat” –för sedan att uppge andan på korset. I Jesus-barnet så trygg i Jungfruns mjuka famn ser vi den genomstungne och törnekrönta konungen ligga död i sin mors armar. Men inte bara utmanar han oss – han erbjuder också nåd och kraft att leva det liv han ger som ett exempel åt oss.

(Och) Det är denna nåd som är själva syftet med hans ankomst. Till Josef säger ängeln att ”han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Därför är han inte emot oss. Han kommer inte för att anklaga oss. Själv säger han att han inte har kommit ”till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” Därför skall hans namn också vara Emmanuel –Gud med oss. Gud är för oss. Och genom tron på honom skall Gud vara i oss och hos oss, och vi skall vara med Gud för evigt. Frälsaren har blivit född!

När Gud kommer till oss, kommer han mitt i historien. Augustus var kejsare, Kvirinius var landshövding och på grund av misstankar om korruption och undanhållen skatt bestämmer kejsaren sig för att ta reda på antalet invånare i sitt rike. Därför är Josef och Maria i Betlehem. När Gud kommer till oss kommer han till verkliga människor som representerar olika världar både socialt, etniskt, kulturellt och geografiskt. Alla dessa människor representerar oss och våra tankar, attityder och vårt gensvar till Jesus. Dessa människor som berörs och medverkar i detta historiens mest fascinerande drama har alla något att lära oss.

Den första som medverkar och berörs är självklart Maria, hon som skall bli vår Guds och frälsares moder.
Nio månader tidigare hade Maria oväntad och plötsligt fått besök av ängeln Gabriel. Hans budskap måste ha kommit som en chock. Hon, en from judinna, väntade tillsammans med hela folket på Israels förlossning. Hela landet kokade av Messiasförväntan. Och nu befann hon sig mera i centrum av händelserna än hon kunnat ana. Sättet som hon tar emot och gensvarar på ängelns budskap är förundransvärd. Hon är ödmjuk, full av tro och visar ett stort mod. Och hon står som ett exempel för oss troende i hur man tar emot Kristus. Maria bad inte om betänketid, hon bad inte ängeln återkomma senare eller började argumentera med ängeln om alla de problem hon skulle få möta om hon sa ja. Hon var nog väl medveten om vad konsekvenserna kunna bli. Vad skulle folket säga? Skulle de stöta ut henne ur den sociala gemenskapen? Och vad skulle Josef säga? Skulle han förstå? Inte vet vi vad hon tänkte dessa minuter samtalet varade. Men nog hann hon med att tänka en hel del. Men inget av allt detta hindrade henne att av hela sitt hjärta tro på ängelns budskap, ta emot de ord han talade och ställa sig fullt och helt till Guds förfogande. Marias svar ljöd:” Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt…”

Maria tar emot Ordet i sitt hjärta. Men Ordet hon tar emot är inte bara en idé eller tanke. Nej, Ordet hon tar emot är verkligheten själv – det är Guds eviga Son. När Ordet smälter samman med tron i Marias hjärta – då blir Ordet kött – då det blir en fysisk verklighet i henne. Sedan bär hon Ordet inom sig till hon föder fram Kristus in i denna världen. På samma sätt tar vi emot Kristus när han kommer till oss i sitt Ord. Och på samma sätt skall vi följa Marias exempel och bära Kristus i oss så att han genom våra liv träder fram i denna världen och blir synlig.
Först tar hon emot honom, sen får hon skåda honom, därefter följer hon honom för sedan att förenas med honom i himmelen. Så är det också med våra liv. 2 Kor 3:16, 18 säger: Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort… Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.

Förutom Josef och Maria får också några herdar bevittna detta Gudomliga mirakel som äger rum i Betlehem denna natt.
Jag har många gånger undrat över varför Gud väljer att uppenbara sig för några få herdar ute på Betlehems ängar. De var fattiga, längst ned på samhällets sociala skala och utan betydelse i omgivningens ögon. För dem uppenbarar sig en ängel med budskapet om att en Frälsare har blivit född åt dem i Davids stad, och han är Messias, Herren. Herdarna står som representanter för alla fattiga, alla som räknas som obetydliga och för alla som känner utanförskap i världen. Till dem, herdarna, kommer nu detta glädjebudskap. Det är åt dem som Kristus har blivit given. Det är till världens fattiga, utslagna och bortglömda som han har blivit sänd. Det är för dem som en härskara av änglar uppenbarar sig idet de prisar och ärar Gud i höjden. Ängeln berättar hur denna frälsare som är Herren, Gud, ligger lindat i en krubba. Med andra ord delar han de fattigas öde och deras levnadsförhållanden. Aldrig kan någon komma till Kristus, böja sig för Kristus och ta emot Kristus utan att också bry sig om de han själva väljer att identifiera sig med. Han älskar de fattiga, han väljer att dela deras öde, deras liv och det är bara för dem han väljer att uppenbara sin ankomst till världen. Detta var en glädjens natt – det var början på det evangelium som skulle predikas till hela världen – evangelium om frälsning, upprättelse, helande och glädje för de fattiga.

Sen har vi dramat som spelas upp när Östens vise män kommer för att tillbe den nyfödda konungen.
Dessa män har fascinerat mig många gånger. De kommer antagligen från områdena Babel eller Persien. De har rest mellan 100 till 200 mil på kamel. Vad fick de att vilja bege sig ut på denna långa resa? Matteus berättar att de hade kommit för att tillbe den nyfödda konungen.
Eftersom de kom för att tillbe – inte bara hylla eller ära denna nyfödda konung, måste de ha vetat att han var mer än bara en människa. De måste ha vetat att Herren en dag skulle födas och på så sätt komma till världen. Många har spekulerat i vem de var. Men vi vet inte. Men att de var förnäma män och åtminstone rika är uppenbart. De rör sig med självklarhet och utan problem i kretsen kring kung Herodes och Jerusalems maktelit. Men de är inte ute efter ära från inflytelserika människor. De är inte ute efter att sola sig i glansen av dåtidens stora män. Nej, de har kommit för att tillbe den nyfödde konungen.
Gud drar dessa män till Betlehem. Han ville att de skulle komma. Varför? Gud sänder inte sin son bara till de fattiga, utan också till de rika. Han berör alla sikt i samhället. Alla är betydelsefulla. Alla behöver fräsning och alla är välkomna att tillbe i hans närhet. Redan här pekar Gud på den enhet som Kristus kom för att upprätta då han i sin kropp skulle förena judarna och hedningarna till ett.
När de vise männen tillber Kristus är det inte bara med ord. Utan de tillber med hela sina liv. Johannes uppmuntrar oss i sitt första brev och säger: ”Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning.” Deras tillbedjan och kärlek till Frälsar-kungen är sådan. Deras tillbedjan är inte ett jag efter känslor. Den är inte sökandet efter upprymdheten i en häftig atmosfär. Deras tillbedjan är ett beslut – och den uttrycks i varje steg de tar på deras 150-mil långa resa. Och när de till slut får se Jesusbarnet, knäfaller de inför honom och tillber honom och de ger honom gåvor – dyra gåvor-, gull, rökelse och myrra. De tillber kungen med allt det de har, inte bara ord eller fraser. Deras tillbedjan är konkret och verklig hela vägen. Den berör deras viljeliv, den uttrycks genom deras kroppar och finner vägen enda ned i plånboken.


I och runt de visa männen hittar vi kung Herodes och Jerusalems religiösa elit, de skriftlärda och prästerna. De religiösa verkar inte tro budskapet om att det verkligen hade blivit född någon frälsare. Ingen av dem försöker finna honom. Ingen verkar vara intresserad av om tiden för Messias är nu. Det enda de gör är att erbjuda det rätta teologiska svaret på de vise männens fråga. Och visst var det bra. Men deras blåögdhet kostade många barns liv i Betlehemsområdet. Det finns inget personligt engagemang, inget personligt interesse av att själva möta den utlovade konungen eller själv att falla ned inför honom i tillbedjan.
Men Jesus är ingen teologisk formel. Han är inte pusselbrickan som får det eskatologiska schemat att gå ihop. Jesusbarnet träder inte fram i offentlighetens rampljus. Hans ankomst trumpeteras inte ut bland världens mäktiga ledare. Han finns bara där i det fördolda – endast anträffbar för de som söker honom av hela sitt hjärta. Och det gjorde de visa männen.

Herodes å andra sidan – han tror på de vise männens budskap. Herodes har personligt engagemang, han är personligt intresserat i att få tag på detta gossebarn. Inte för att tillbedja utan för att döda det. Denna lilla grabb utmanar Herodes. Bara med sin blotta närvaro avslöjar han Herodes ondska, girighet, egoism och maktbegär. Så har det alltid varit med Jesus. Han står där bara, utan att öppna sin mun, utan att försvara sig, utan att hota – hans väsen utstrålar Guds eviga kärlek, ut ur hans ögon strålar Guds helighet och renhet fram, han är Den Rättfärdige. Och i hans närhet tystas de mångas munnar. När de religiösa ville stena kvinnan som var tagen på bar gärning i hor – böjer han sig ned och skriver i sanden. Tyst väntar han på deras reaktion. De äldste släpper stenarna och går först och sedan de yngre. Synden avslöjas i hans närhet, man känner sig naken och bar inför honom – men han fördömer ingen. Hela hans väsen utstrålar kärlek, försoning och förlåtelse. Men de som inte vill ödmjuka sig och bekänna sin synd vänder sig ofta emot honom som i ett slags självförsvar. Därför ville Herodes döda Jesusbarnet. Han ville inte vända om – fast han visste vem barnet var.

Till sist vill jag nämna Josef, Marias man.
Han står som prototypen på trofasthet och trohet. Han är rättfärdig, ädel och sann. Sättet han försöker skydda Maria, själv när han tror att hon har varit otrogen är beundransvärd. Han planerar att själv ta smäleken i folkets ögon för att Maria har blivit gravid utanför äktenskapet. Men Gud talar till honom om hur det hela hänger ihop. Och han väljer också att tro, precis som Maria trodde ängelns budskap. I tro tar han henne till sig. I tro så väljer han att skydda och försörja båda Maria och hennes son. Josef är lyhörd för Guds ledning och han lyder omedelbart. Det räddar livet på Jesusbarnet . Med hela sig tar han hand om Maria och Jesusbarnet. Han förvaltar en rik skatt.
Och i allt detta är han ett exempel för oss idag. Maria har ofta stått som en bild på Kyrkan. På samma sätt som Maria bar Jesus i sig och födde fram honom till världen, så bär också församlingen Kristi närvaro inom sig och är kallade att ge Kristus till världen. Josef förvaltade detta. Och vi som troende är förvaltare över det som Kristus och Kyrkan har gett till oss. Vi är kallade att förvalta det arv vi har fått. Det är den tro, den undervisning, den lära och förkunnelse som en gång för alla är givna åt de heliga. Och vi förvaltar det andliga liv som vi har i Kristus. Detta måste skyddas, bevaras, förvaltas och försörjas. Och detta var Josefs kallelse och det är vår kallelse också idag.

Så nu ligger Jesus där i krubban. Han har kommit till världen. Han är så svag, så mänsklig, så bräcklig och så beroende av sin mor, Maria, och Josef. Ändå är han Gud. Men han har gjort sig själv beroende, för att vi som är beroende av honom skall i honom finna vårt exempel.
Om han som är Gud har ödmjukat sig och gjort sig beroende av sin skapelse. Då kan också vi som är hans skapelse erkänna vårt beroende av vår Skapare. Så som Kristus kom som ett barn in i vår värld måste också vi bli som barn för att komma in i hans värld - himmelriket. Därför Jesus säger: ”Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.”


Det är alltid så lätt att gå misse om det gudomliga, därför att det så ofta kommer till oss i det mänskliga. Det är så lätt att missa det himmelska, därför att vi bara ser det jordiska. Men vi vet att detta barn inte bara är ett barn. Han är något mer – något mycket, mycket mer: Han är Kristus, Herren, kommet i köttet.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Amen! Amen!