Debatt om enhet

På Ulfekman.nu fick jag två frågor efter att jag publicerade ett inlägg i en debatt om enhet. Här är det jag skrev som svar på följande frågor:

Hur ekumenisk tycker du att Paulus var när han bemötte de som ville blanda in lagiskhet med evangeliet?En känd profetröst i detta land sade nyligen: “Avfällighet börjar med att man slutar med att konfrontera falsk religion”.
Finns det rum för profetisk skärpa mot falsk religion i dagens Sverige?


För det första måste vi se på vilka frågor och läror som Paulus med kraft debatterade.
I alla debatter och teologiska samtal måste man vara medveten om att det finns frågor som är mer eller mindre viktiga. Vilka frågor är för frälsningen avgörande och vilka är för frälsningen adiafora.
I galaterförsamlingen hade det kommit in en förkunnelse som sade att om man inte omskar sig eller följde sermonilagarna inom judendomen kunde man inte bli frälst. Jesu död och försoning var inte längre grunden för frälsning. Så hela frälsningsbegreppet, synen på försoningen och innebörden av Jesus ställföreträdande död – och därmed hela grunden för Kyrkans existens stod i fara för att vittra sönder. Det var detta som Paulus först och främst tar itu med i sitt brev.

För det andra var det också av just ekumeniska skäl Paulus tar strid mot lagiskheten i Galaterbrevet. Paulus skriver i sitt brev hur han vid ett tillfälle konfronterar Petrus i Antiokia när han av hänsyn till vissa judar drog sig undan gemenskapen med de hedna-troende. Petrus hade låtit identiteten till den egna gruppen och denna grupps speciella teologiska betoningar vara viktigare än den enhet som bygger på Jesu försoning för alla människor. Och det är precis detta denna diskussion handlar om – enheten mellan alla troende måste byggas på Jesu försoning, inte på att andra borde omfamna den egna sammanhangens alla läror. Den lagiska fallangen i Galaterförsamlingen hade med sina läror skapat splittring. När inte Petrus kunde ha gemenskap med sina hedniska syskon av fruktan för den egna gruppens åsikter, då sade Paulus offentlig ifrån. Så ja, i sin konfrontation med Petrus var Paulus faktisk ganska ekumenisk. Han ville inte se splittring utan en enhet byggd på Jesu försoning.

Så till frågan: Finns det rum för profetisk skärpa mot falsk religion i dagens Sverige?

Om avfälligheten börjar med att man slutar att konfrontera falsk religion, så beror det helt på hur man definierar ”falsk religion” och vad man menar med att konfrontera. Jag räknar med att ”konfrontera” också innefattar det som är falsk religion i det egna livet också. För avfällighet börjar alltid i mitt eget hjärta – inte i grannens. Falsk religion är väl att ha läpparnas bekännelse samtidigt som hjärtat är långt borta från Gud. Avfällighet är ju at hjärtat blir kallt och okänsligt i relationen med Jesus. När Jesus ber om enhet och jag inte bejakar detta – eller motarbetar den enhet som Jesus längtar efter – kan det vara ”falsk religiositet”?
Så ja, det måste absolut finnas utrymme att konfrontera falsk religiositet. Falsk religiositet som; kärlekslöshet, själviskhet, stolthet över sig själv eller det egna sammanhanget, läpparnas bekännelse och allt som inte återspeglar Kristi natur i våra liv. Men om man använder begreppet ”falsk religiositet” svepande om andra kristna sammanhang är inte det bara ett uttryck för trångsynthet, självgodhet eller en god portion fördomsfullhet?

Självklart finner man falsk religiositet i form av andra religioner som inte leder till frälsning. Vi finner falsk religiositet i synkretism mellan kristendom och New Age där evangeliets kärna förnekas eller urvattnas så att frälsningen äventyras. Falsk religiositet kan man finna där de grundläggande kristna doktrinerna förnekas så som jungfrufödelsen, Jesu fysiska uppståndelse från de döda, treenigheten, Jesu dubbla natur eller andra läror. Men det är inte dem aspekten som diskuteras på den här bloggen.

Om man skall tala om falsk religion i fråga om kristna trosriktningar är det först och främst sådana som i sin teologi strider direkt mot det som är klassisk kristen tro – så som den är formulerad genom de tre ekumeniska trosbekännelserna. Dessa formulerar de grundläggande lärorna och kärnan i den kristna tron och avgränsar den mot irrläror och falsk religion. Men om någon bekänner den kristna tron så som den uttrycks i dessa trosbekännelser då kan man inte, utan att förlora all trovärdighet, påstå att dessa inte skulle vara kristna. Och om en kyrka eller samfund bekänner sig till dessa dokument då måste man erkänna dessa som kristna. Allt annat skulle bara vara ett uttryck för mer eller mindre sekterism. Och när vi då måste erkänna varandra som syskon måste vi inte då också i trovärdighetens namn säga amen till och förena oss med Jesus i Hans översteprästliga bön om enhet samt verka för att den kan bli verklighet?